Aldrig fucka upp

Jens
När jag hade läst några kapitel i Aldrig fucka upp tänkte jag nästan lägga bort den. Men det är mot mina principer att avbryta en bok, även om jag inte gillar den. Så jag fortsatte parallelläsa den vid sidan om andra böcker.

Några kapitel senare hade jag kommit in i språket, en ovan miljö för mig med Stockholms undre värld, invandrarsvenska och grupperingar i nationalitet. Totalintrycket är att jag inte gillade alla uttryck och att boken var väl grov ibland, men den var spännande och svår att lägga från mig när jag väl kommit in i den. De genomgående kopplingar till Palmemordet störde mig, men samtidigt är det spänning att inte veta vad som är fiktion och verklighet. Precis som i Guillous Hamiltonböcker gillar jag att läsa om målinriktad kamp, kontrasten mellan fin fasad och grova brott och ambitiösa förberedelser av attacker. Fascinerande är att författaren är advokat i samma ålder som mig, där får jag arbeta med mina fördomar.

Jag lyckades också få mig en stund på biblioteket och läste två helroliga (men även tänkvärda) böcker. En om minnesträning och en om jämlikhet i familjen. Sen hade jag en hel hög från psykologiavdelningen som jag skummade igenom.

Aldrig fucka upp, Jens Lapidus.
Memo: den enklaste vägen till bättre minne, Oddbjørn By.
Familjens projektledare säger upp sig, Gunilla Bergensten.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

HomeRiver *

Pyssel, skapande, ekologiskt, barn och familj.

RSS 2.0